Viva la Vida!

Hej folkens. Jag har blivit ombedd att skriva någonstans när jag ska ut på äventyr runt i världen. Och eftersom jag är på tok för lat för att anstränga mig med något nytt internetprojekt så skriver jag här tills jag kommer på en bättre idé. (Vilket antagligen aldrig kommer till att ske, så bättre detta än inget).

Ett år sedan jag skrev på denna gamla bloggen. Har ju blivit lite väl anti det här med att hänga ut sitt liv på internet. Så obehöriga äga ej tillträde. Jodå, bjuder på det jag. 

Ja men vahettere, jag är i Peru nu. Är med min älskade vän Linn på äventyr i den stora världen. Kan betrygga min käre far med att ingen har kidnappat mig hittills, alla har varit väldigt vänliga och hjälpsamma. Vi har inte gått i mörka gränder eller lurats iväg av charmerande peruaner på farliga upptåg. Skulle vilja påstå att vi är förnuftiga unga kvinnor i sina bästa år här på andra sidan kontinenten. Vi får väl se hur länge jag kan skryta med det. 

En vecka har gått sedan vi drog från snöiga Oslo och minusgrader. Vi har lyckats få lite färg på näsan och hår på benen. Spenderat den första tiden i en by som ligger 1 timme utanför Lima, Ecotruly park. Där stävas det efter att leva miljöriktigt och att bli självförsörjande. Den lilla detaljen dom glömde att nämna på hemsidan var dock att det rör sig om en liten sekt. De flesta där är Hare krishna och den största byggnaden i byn är templet. De hade en hel del förbud... så som att man inte fick röka, dricka kaffe, öl... ja. Och en Emma som utsätts för förbud blir som en liten tonårsrebell. Säger dom att jag INTE får göra det? Neee men då gör jag det lite extra mycket då. HAH! Screw you guys. 

Men det var en väldigt hälosam start på resan. Vi har varit på yoga varje morgon klockan 07:00, jobbat 4 timmar om dagen, ätit regelbundet, somnat innan klockan 22. Ja...allt jag inte gör hemma helt enkelt. Maten var ju helt fantastisk. Bara vegetarisk och vegansk mat. Första dagen trodde vi dock att vi hade hamnat på fat camp efter den serverade middagen som endast innehöll vatten och potatisskal. Hade man tur lyckades man fiska upp en liten broccolibit. Men som tur var gav dom oss riktig mat resten av tiden, så jag har då inte gått ner ett enda milligram. 

Jag har även fått lära hur man trampar på linfrön, av denna mannen: 

Evighetsgöra skulle jag vilja kalla det. 4 timmar i stekande sol. Vi tog flitigt med pauser, men denna mannen drack inte en droppe vatten eller tog en enda paus på hela tiden...det enda vi fick i honom var vanlijkex. När jag blir stor ska jag bli som honom. 

Vi har även städat en strand för att döva vårt dåliga samvete över det förfärliga konsumtionsbeteende i västvärlden. Under denna städdag hittade vi diverse döda djur. Fåglar, råttor, fiskar och en vildkatt. Mmmm. Skitig strand vill jag lova, men tusan så fin både den och vårt samvete blev.

Allt om miljöprojektet som vår vän Rebecca Johansson håller på med kan ni läsa om här:

http://buenvivir.blogg.se/

Just nu befinner vi oss i en stad 15 timmar norr om Lima som heter Arequipa. Bussturen hit var en upplevelse i sig, jag försökte sova hela vägen för varje gång jag vaknade och såg ut började jag tänka på döden. Döden kändes väldigt nära i form av väldiga stup och slingriga smala vägar. Fick höra att vägarna hit tydligen är några av de farligaste i världen. Men livet ska ju vara lite farligt så man känner att man lever. 

Inatt drar vi vidare mot La Paz, huvudstaden i Bolivia. Vi kör intensivresande nu så vi hinner möta upp ett gäng Oslovänner i en liten by som heter Sucre i norra Bolivia. Ger er garanterat ingenting att höra om diverse by och stadsnamn, men då vet ni ju iallafall vart jag befinner mig om ni skulle behöva leta ;)

Ursäktar diverse stavfel och särskrivningar. Jag är en lite sär och stavoriktig, men stolt ändå.

Hasta pronto amigos, están en mi corazón!