Det...

...kan ju lätt bli lite mycket när man utför själva resandet. För 3 dagar sedan kom vi fram till en liten by i södra Ecuador efter 5... nästan 6 (!!!!) dagars resande. Jag har provat alla sätt att resa vid detta laget. Båt i 48 timmar sovandes i en hängmatta med ofrivillig diet bestående av ris och hårdkokt banan. Buss i alla dess former och varianter på vägar i alla dess lutningar och säkerhetsvariationer. Men nu folkens, är jag framme i Canoa.Hel, ren och välmående som aldrig förr. Vi har hittat oss en liten hydda där vi bor för 150 dollar i månaden (=1 dollar var per natt) inkluderat finfina hyresvärdar, myggnät, mygg, läckande gastub, veranda, hängmattor, dåligt spolande toalett...hela köret. Lyckan är fullbordad. Och vi har överlevt alla prövningar på vår vänskap, alla tycker fortfarande om varandra. Eller det är iallafall så jag känner, kanske ska utvärdera situationen vidare med diverse resekamrater. 

Canoa har hittills bara bjudit på härligheter och vi kommer stanna i 1 månad totalt. Livet här är lite för glassigt för att notera ner och skryta med. Men jag ska tyvärr göra det ändå. Igår natt satt jag vid elden på vår "tomt" som våra hyresvärdar fixat och tänkte "jaha, så så här bra kan man faktiskt ha det, så bortskämda man är". Och när jag filosoferade vidare på situationen insåg jag ännu lite till hur totalt onödvändigt det är att stå ut med situationer man inte är nöjd med. Som t.ex. snö, en typisk situation jag är vansinnigt missnöjd med bortsett från när jag står på en snowboard i nyfallen pudersnö. Varför ska jag stå ut med det i övrigt när det finns andra alternativ som inte inkluderar deprimerade människor och ett kolsvart hav av mörker. Havet här ger mig så mycket mindre aggressioner.

Det är väldigt populärt att surfa i havet dom har här, vilket garanterat är den största anledningen till att folk spenderar sin tid här. Detta är även grundorsaken till att vi är här. Vi ska surfa, göra yoga och lära oss spanska. Vi har hittat oss en surflärare ifrån Australien, en kvinna på som bott runt i Sydamerika i 20 av sina 40 år. Störtcool brud med en tillhörande störtcool golden retriver som också surfar. Vet inte hur många gånger den hunden har fått en surfbräda i skallen men jag körde nog över henne en si så där 15 gånger eftersom hon simmar mitt framför brädan när man paddlar som flitigast för att komma med vågen. Ett annat problem med den surfande hunden har varit att hon gärna vill hoppa upp på brädan. Hennes tur att surfa kommer nämligen först när vi är färdiga och ska gå upp. Då får hon kliva upp och ta den sista vågen. Måste säga att jag var mäktigt imponerad, hundar verkar vara kapabla till att lära sig vilken syssla som helst.

Jag kan skryta vidare med att jag har upplevt amazonas i dess charmigaste stadie. Ett äventyr fyllt av giftiga spindlar, ormar, alligatorer, pirajor...tänkte vi, men icket. Vår största fiende var faktiskt diverse blodsugande flygfän i alla dess former. Sonja, vår nyfunna finska vän tog sig därifrån med ett X antal bett. Hon räknade till 100 stycken.. och det var bara på en arm. Förutom myggen lyckades vi dock se lite mer ofarliga djur som apor, rosa delfiner, en herrans massa fåglar till fågelrädda Hannas förtret och en sengångare. Sengångare är kanske det bästa djuret i hela världen. Den befann sig långt uppe i ett träd men vi fick iallfall en skymt av den... även om det var en lite väl odetaljerad skymt. Aporna däremot hade garanterat hoppat upp i famnen på folk om det inte var för att vi satt i en båt.

Den mest slående upplevelsen var den natten vi campade med våra hängmattor mitt ute i den farliga djungeln. Jag vaknar mitt i natten, inser att jag fortfarande är mitt i den farliga djungeln, det är kolsvart och jag ligger på marken (efter att vår guide tidigare predikat om att på marken i djungeln bor alla giftiga spindlar och ormar, därför sover man inte på marken). Efter lite närmare efterforskning i situationen inser jag att trädet min hängmatta hänger i har rasat och att Linn faktiskt befinner sig i samma situation eftersom vi lite väl optimistiskt hängt upp hängmattorna i samma träd. Vi inser att vi kanske har underskattat trädets styrka en aning eller vår gemensamma vikt. Antagligen en kombination av dessa faktorer.

Jag är inte jätteflitig på det här med bloggförfattandet men nu vet ni som sagt vart jag är om ni skulle behöva leta och att situationen är under kontroll. Happy days. Kanske ska jag också bli störtcool och spendera 20 av mina kommande år i det fantastiska havet med en surfande hund. Who knows! Finns sämre saker man kan spendera sin tid på. Puss på er!

Karneval!

  La Paz by night.

And by day.

 Morgonen efter en lång natt på djungelns mark bland ormar och spindlar.

The guys clothes after two nights in the jungle. 

Sonja och Linn vid gränsen från Peru till Ecuador. Sekunden innan Sonja ramlar ner i diket bredvid. 

  The jungle crew.

ÄNTLIGEN har vi ett hus så vi kan koka sylt!!

 Det hände en grej..

Breakfast at the porch of our house.

Coconut bowling.

Bolivia åh du kära Bolivia.

Nu ni ska jag ta mig lite tid att printa ner diverse händelser från den senaste tiden. Vi har väl mer eller mindre intensivrest Bolivia. Men OJ vilket fantastiskt land alltså, här har jag trivts som fisken. Vi har varit i Uyunis saltöknen, en hel del i La Paz, i Sucre och tagit spanskalektioner, Coroico på afrobolivisansk fest och i Potosi, världens högst belägna stad. Löptränare på denna höjd vet nog vad dom pysslar med. Råkar man glömma bort höjden och går lite för fort i en trappa får man hämta andan i si sådär 5 minuter innan man kan fortsätta. Var sängliggandes en hel dag och missade gruvorna i Potosi. Kändes som att det kanske var lite meningen eftersom jag lider av en smula klaustrofobi. Var nere i Cu Chi-tunnlarna för några år sedan i Vietnam och...det var hemskt det. Trodde mitt hjärta skulle hoppa ur kroppen. Hade dock verkligen velat göra det för att få se det med egna ögon och få lite perspektiv på hur bra jag faktiskt har det. I gruvorna i Potosi jobbar människor 24 timmars pass utan mat, de dör vid 35 års ålder pga. den dåliga luften de andas in... de tjänar lite och ingenting. Vi såg en film om dem och en pojke på 14 år som jobbar för att försörja sin mamma och två syskon. Den heter "The Devil's Miner" och den MÅSTE ni alla se. Obligatorisk dokumentär helt enkelt. http://www.thedevilsminer.com/index_new.html



Nästa plan är att åka upp till Ecuador så fort vi bara orkar och hinner. Blir lite intensivresande i Peru till att börja med för att sedan varva ner och hyra ett hus i Ecuador. Och resan har bara börjat hörrni! :D

Viva la Vida!

Hej folkens. Jag har blivit ombedd att skriva någonstans när jag ska ut på äventyr runt i världen. Och eftersom jag är på tok för lat för att anstränga mig med något nytt internetprojekt så skriver jag här tills jag kommer på en bättre idé. (Vilket antagligen aldrig kommer till att ske, så bättre detta än inget).

Ett år sedan jag skrev på denna gamla bloggen. Har ju blivit lite väl anti det här med att hänga ut sitt liv på internet. Så obehöriga äga ej tillträde. Jodå, bjuder på det jag. 

Ja men vahettere, jag är i Peru nu. Är med min älskade vän Linn på äventyr i den stora världen. Kan betrygga min käre far med att ingen har kidnappat mig hittills, alla har varit väldigt vänliga och hjälpsamma. Vi har inte gått i mörka gränder eller lurats iväg av charmerande peruaner på farliga upptåg. Skulle vilja påstå att vi är förnuftiga unga kvinnor i sina bästa år här på andra sidan kontinenten. Vi får väl se hur länge jag kan skryta med det. 

En vecka har gått sedan vi drog från snöiga Oslo och minusgrader. Vi har lyckats få lite färg på näsan och hår på benen. Spenderat den första tiden i en by som ligger 1 timme utanför Lima, Ecotruly park. Där stävas det efter att leva miljöriktigt och att bli självförsörjande. Den lilla detaljen dom glömde att nämna på hemsidan var dock att det rör sig om en liten sekt. De flesta där är Hare krishna och den största byggnaden i byn är templet. De hade en hel del förbud... så som att man inte fick röka, dricka kaffe, öl... ja. Och en Emma som utsätts för förbud blir som en liten tonårsrebell. Säger dom att jag INTE får göra det? Neee men då gör jag det lite extra mycket då. HAH! Screw you guys. 

Men det var en väldigt hälosam start på resan. Vi har varit på yoga varje morgon klockan 07:00, jobbat 4 timmar om dagen, ätit regelbundet, somnat innan klockan 22. Ja...allt jag inte gör hemma helt enkelt. Maten var ju helt fantastisk. Bara vegetarisk och vegansk mat. Första dagen trodde vi dock att vi hade hamnat på fat camp efter den serverade middagen som endast innehöll vatten och potatisskal. Hade man tur lyckades man fiska upp en liten broccolibit. Men som tur var gav dom oss riktig mat resten av tiden, så jag har då inte gått ner ett enda milligram. 

Jag har även fått lära hur man trampar på linfrön, av denna mannen: 

Evighetsgöra skulle jag vilja kalla det. 4 timmar i stekande sol. Vi tog flitigt med pauser, men denna mannen drack inte en droppe vatten eller tog en enda paus på hela tiden...det enda vi fick i honom var vanlijkex. När jag blir stor ska jag bli som honom. 

Vi har även städat en strand för att döva vårt dåliga samvete över det förfärliga konsumtionsbeteende i västvärlden. Under denna städdag hittade vi diverse döda djur. Fåglar, råttor, fiskar och en vildkatt. Mmmm. Skitig strand vill jag lova, men tusan så fin både den och vårt samvete blev.

Allt om miljöprojektet som vår vän Rebecca Johansson håller på med kan ni läsa om här:

http://buenvivir.blogg.se/

Just nu befinner vi oss i en stad 15 timmar norr om Lima som heter Arequipa. Bussturen hit var en upplevelse i sig, jag försökte sova hela vägen för varje gång jag vaknade och såg ut började jag tänka på döden. Döden kändes väldigt nära i form av väldiga stup och slingriga smala vägar. Fick höra att vägarna hit tydligen är några av de farligaste i världen. Men livet ska ju vara lite farligt så man känner att man lever. 

Inatt drar vi vidare mot La Paz, huvudstaden i Bolivia. Vi kör intensivresande nu så vi hinner möta upp ett gäng Oslovänner i en liten by som heter Sucre i norra Bolivia. Ger er garanterat ingenting att höra om diverse by och stadsnamn, men då vet ni ju iallafall vart jag befinner mig om ni skulle behöva leta ;)

Ursäktar diverse stavfel och särskrivningar. Jag är en lite sär och stavoriktig, men stolt ändå.

Hasta pronto amigos, están en mi corazón!

Mmm...

...njut!

Ensam...

...i natten som så många gånger förr. Idag har jag varit mycket ensam, det är ganska skönt när man har så många människor runt sig hela dagarna. Man får liksom tid att reflektera över saker som händer i livet, saker som inte händer i livet. Ja ni vet. Funderingar som varför man vill ha allt man inte kan få? Varför man väldigt gärna skulle vilja vara där man inte är... varför man blir så där galet sugen på hamburgare när man precis beställt en pizza. Ja ni vet, det vanliga.

En annan fundering som fyller upp denna sömnlösa hjärna är hur jag faktiskt alltid, pratar med folk om allt som snurrar runt i denna också fullständigt förvirrade skalle. Och det gör ju i sin tur att jag börjar tycka lite synd om de stackarna som inte har någon att prata med. Eller de som faktiskt bara går och bär på funderingar men aldrig får eller kanske snarare..tar (jag bara roffar åt mig jag) någon annans aspekt på saker och ting. Så många bekymmer som aldrig får ventileras. Det är väl dom som helt galet oväntat bara skjuter skallen av sig en dag... Man borde väl bara tacksam över att man faktiskt är öppen som en ostängbar bok. Eller skylla på någon kanske... Det funderar jag på så här klockan 5 på natten en helt vanlig tisdag i Januari. Så deprimerande det blev kanske. Nu måste jag vända detta på nåt sätt...

Jo! Tänker även på att jag, så här mitt i vinterns knäckande kyla, ska ta mitt pick och pack och dra till andra sidan jorden en sväng. Har ju varit på denna sidan ett tag och variation förnöjer har jag hört. Och upplevt! Först ska jag till Thailand och koh samui där Nue och Martin ska gifta sig. Dessa söta bönor nedan:



Känner mig galet hedrad som får uppleva det. Först välsignelsen, sen cermonin och sist men inte minst fest i deras nya hus på white sand beach...ja ni hör ju hur det låter. Det kan inte bli annat än bra gissar jag. Om inte en gigantisk tsunami kommer och sköljer bort oss alla som små myror.
Om det inte bli någon tsunami och livet fortsätter i sin lunkande maraton fart så tar jag flyget till Bali och hälsar på dessa sköna bönor:



Dom bor minsann där dom, dom små kräken. Efter att dom lämnat oss alldeles ensamma i det ruggiga höstskitOslot i september. Tänkte jag skulle dra dit och kolla om Bali verkligen är så mycket bättre än Oslo, undersöka vad som är grejen med att surfa egentligen. Hur kul kan det vara liksom? Vem vet, kanske lyckas jag få dom att se livet med nya ögon och inse att Oslo är bättre. Eller?! Antagligen lyckas nog dom övertala mig om annat..

Haha, ja jag ska åka iväg och umgås med par jag...haha!

Tre till saker jag vill dela med mig av är:
1. Flanellakan, FANTASTISKT! Har du inga så KÖP...NU!
2. The tallest man on earth, jag lyssnar sönder alla hans låtar. Han har förgiftat mina öron med helt fantastiska texter. Vilken man va!?
3: Helenas speedmixing som jag lyckats fånga på film. Vi har haft barkurs och röstat fram vilka drinkar som ska få vara med på vår nya barmeny som lanseras den 1:a Februari. (MIN KOM MED!!!) Hela kursen avslutades hur som helst med en tävling då man ska blanda 4 helt olika drinkar på kortast möjliga tid. För att se hur folk fixar stress helt enkelt. Så här gör Helena när hon blir stressad:



Uppmärksamma särskilt hennes ansiktsuttryck när hon häller i ett halvt kilo socker i mojiton! ;) Puss och godnatt!

Here we go...

...again! Se så jag ska flyga!

Resplan
Bokningsnummer: 32129
Resmål: Bangkok Avresa: 05.02.12
Passagerare: MS EMMA JOANNA OEDLUND

Söndag Flyg
05.02.12
Flygbolag: Qatar Airways Flygnr: QR954 Status Confirmed
Avresa från: Oslo Tid 15:00 Klass: Economy
Ankomst till: Doha Tid 23:25 Ankomst: 05.02.12

Måndag Flyg
06.02.12
Flygbolag: Qatar Airways Flygnr: QR614 Status Confirmed
Avresa från: Doha Tid 01:20 Klass: Economy
Ankomst till: Bangkok Tid 11:35 Ankomst: 06.02.12

Tisdag Flyg
14.02.12
Flygbolag: Malaysia Airlines System Flygnr: MH785 Status Confirmed
Avresa från: Bangkok Tid 11:05 Klass: Economy
Ankomst till: Kuala Lumpur Tid 14:15 Ankomst: 14.02.12

Tisdag Flyg
14.02.12
Flygbolag: Malaysia Airlines System Flygnr: MH853 Status Confirmed
Avresa från: Kuala Lumpur Tid 15:20 Klass: Economy
Ankomst till: Denpasar Bali Tid 18:20 Ankomst: 14.02.12

Måndag Flyg
05.03.12
Flygbolag: Qatar Airways Flygnr: QR639 Status Confirmed
Avresa från: Denpasar Bali Tid 22:20
Ankomst till: Doha Tid 04:55 Ankomst: 06.03.12

Tisdag Flyg
06.03.12
Flygbolag: Qatar Airways Flygnr: QR953 Status Confirmed
Avresa från: Doha Tid 08:00 Klass: Economy
Ankomst till: Oslo Tid 13:30 Ankomst: 06.03.12

Romantikern...

...i Emma vill aldrig riktigt slå sig till ro trots motsträvande åtgärder för jämnan. Och inte tycks den obotliga nattmänniskan heller vilja ge upp. Inte för att jag bekämpar henne nå vidare. Har legat halva natten och letat biljetter till andra sidan jorden. För dit vill jag ju tydligen också åka så snart jag har chansen... eller tja, så ofta har det ju inte hänt, viljan är kanske större än de faktiska handlingarna. Men de gångerna detta fantastiska fenomen inträffat verkar jag ju ha uppskattat det..eftersom jag alldeles snart känner till alla sökmotorer som finns för resor på internet. Gräset är grönare på andra sidan eller? Här i Oslo är gräset alldeles grått och täckt av vitt puder som är sådär himla kallt. Försöker finna det roliga i detta kalla, mörka nord men det varma, ljusa södra verkar inte vilja släppa järngreppet om denna rastlösa, nattliga, romantiska själ. Oerhört poetiskt, inte sant? För att lägga till en ganska dålig egenskap i denna fantastiska smakkombination av personlighetsdrag så skulle jag vilja påstå att jag är ganska bitter. Nu har jag lyssnat på samma låt 10 gånger och fortfarande inte hittat en passande biljett mot det grönare gräset. Men låten var ju helt fenomenal iallafall.