Det...

...kan ju lätt bli lite mycket när man utför själva resandet. För 3 dagar sedan kom vi fram till en liten by i södra Ecuador efter 5... nästan 6 (!!!!) dagars resande. Jag har provat alla sätt att resa vid detta laget. Båt i 48 timmar sovandes i en hängmatta med ofrivillig diet bestående av ris och hårdkokt banan. Buss i alla dess former och varianter på vägar i alla dess lutningar och säkerhetsvariationer. Men nu folkens, är jag framme i Canoa.Hel, ren och välmående som aldrig förr. Vi har hittat oss en liten hydda där vi bor för 150 dollar i månaden (=1 dollar var per natt) inkluderat finfina hyresvärdar, myggnät, mygg, läckande gastub, veranda, hängmattor, dåligt spolande toalett...hela köret. Lyckan är fullbordad. Och vi har överlevt alla prövningar på vår vänskap, alla tycker fortfarande om varandra. Eller det är iallafall så jag känner, kanske ska utvärdera situationen vidare med diverse resekamrater. 

Canoa har hittills bara bjudit på härligheter och vi kommer stanna i 1 månad totalt. Livet här är lite för glassigt för att notera ner och skryta med. Men jag ska tyvärr göra det ändå. Igår natt satt jag vid elden på vår "tomt" som våra hyresvärdar fixat och tänkte "jaha, så så här bra kan man faktiskt ha det, så bortskämda man är". Och när jag filosoferade vidare på situationen insåg jag ännu lite till hur totalt onödvändigt det är att stå ut med situationer man inte är nöjd med. Som t.ex. snö, en typisk situation jag är vansinnigt missnöjd med bortsett från när jag står på en snowboard i nyfallen pudersnö. Varför ska jag stå ut med det i övrigt när det finns andra alternativ som inte inkluderar deprimerade människor och ett kolsvart hav av mörker. Havet här ger mig så mycket mindre aggressioner.

Det är väldigt populärt att surfa i havet dom har här, vilket garanterat är den största anledningen till att folk spenderar sin tid här. Detta är även grundorsaken till att vi är här. Vi ska surfa, göra yoga och lära oss spanska. Vi har hittat oss en surflärare ifrån Australien, en kvinna på som bott runt i Sydamerika i 20 av sina 40 år. Störtcool brud med en tillhörande störtcool golden retriver som också surfar. Vet inte hur många gånger den hunden har fått en surfbräda i skallen men jag körde nog över henne en si så där 15 gånger eftersom hon simmar mitt framför brädan när man paddlar som flitigast för att komma med vågen. Ett annat problem med den surfande hunden har varit att hon gärna vill hoppa upp på brädan. Hennes tur att surfa kommer nämligen först när vi är färdiga och ska gå upp. Då får hon kliva upp och ta den sista vågen. Måste säga att jag var mäktigt imponerad, hundar verkar vara kapabla till att lära sig vilken syssla som helst.

Jag kan skryta vidare med att jag har upplevt amazonas i dess charmigaste stadie. Ett äventyr fyllt av giftiga spindlar, ormar, alligatorer, pirajor...tänkte vi, men icket. Vår största fiende var faktiskt diverse blodsugande flygfän i alla dess former. Sonja, vår nyfunna finska vän tog sig därifrån med ett X antal bett. Hon räknade till 100 stycken.. och det var bara på en arm. Förutom myggen lyckades vi dock se lite mer ofarliga djur som apor, rosa delfiner, en herrans massa fåglar till fågelrädda Hannas förtret och en sengångare. Sengångare är kanske det bästa djuret i hela världen. Den befann sig långt uppe i ett träd men vi fick iallfall en skymt av den... även om det var en lite väl odetaljerad skymt. Aporna däremot hade garanterat hoppat upp i famnen på folk om det inte var för att vi satt i en båt.

Den mest slående upplevelsen var den natten vi campade med våra hängmattor mitt ute i den farliga djungeln. Jag vaknar mitt i natten, inser att jag fortfarande är mitt i den farliga djungeln, det är kolsvart och jag ligger på marken (efter att vår guide tidigare predikat om att på marken i djungeln bor alla giftiga spindlar och ormar, därför sover man inte på marken). Efter lite närmare efterforskning i situationen inser jag att trädet min hängmatta hänger i har rasat och att Linn faktiskt befinner sig i samma situation eftersom vi lite väl optimistiskt hängt upp hängmattorna i samma träd. Vi inser att vi kanske har underskattat trädets styrka en aning eller vår gemensamma vikt. Antagligen en kombination av dessa faktorer.

Jag är inte jätteflitig på det här med bloggförfattandet men nu vet ni som sagt vart jag är om ni skulle behöva leta och att situationen är under kontroll. Happy days. Kanske ska jag också bli störtcool och spendera 20 av mina kommande år i det fantastiska havet med en surfande hund. Who knows! Finns sämre saker man kan spendera sin tid på. Puss på er!

Karneval!

  La Paz by night.

And by day.

 Morgonen efter en lång natt på djungelns mark bland ormar och spindlar.

The guys clothes after two nights in the jungle. 

Sonja och Linn vid gränsen från Peru till Ecuador. Sekunden innan Sonja ramlar ner i diket bredvid. 

  The jungle crew.

ÄNTLIGEN har vi ett hus så vi kan koka sylt!!

 Det hände en grej..

Breakfast at the porch of our house.

Coconut bowling.