...totalt 7 timmar på Barcelonas sjukhus. Malin lyckades framkalla nåt som liknade ett epilepsianfall och krampade ihop på golvet inne i mataffären. Så nu har vi äntligen fått komma hem till lägenheten igen, kanske inte blivit så mycket klokare i vad det kan ha berott på men hon mår bra iallafall. Har nog aldrig varit så rädd som idag. Ibland går det fort...så njut bara njut! Lite av en väckarklocka att man faktiskt bara har en kropp och ett liv och att man faktiskt ska ta hand om sig. Gäller bara att eftersträva det också.
Innan allt tok hände hade vi ju en helt galet fin dag! Var till en Alice i underlandet labyrint och yrade omkring, gick vilse och sånt man gör i labyrinter. Barcelona är ju en så fin stad!
Var himla stolt över mig själv efter igår natt när jag lyckades hålla igång samtalet med taxichaffisen på spanska hela vägen från busstationen till Malins lägenhet. Var lite knaggligt, inte alls grammatiskt rätt någonstans, ett och annat engelskt ord slank in MEN vi förstod varandra... och missförstod varandra... men ändå! :)
No comments:
Post a Comment